Akt 3, "Ett nyanserat avslut"

Ett brev

Hej. (Jag har inget namn)
För dig är jag en känsla av självuppfyllande

Jag har något att berätta. (Fast inget att säga)
För att du har tagit meningen med orden

Jag känner din närhet hela tiden. (Din närhet som förut var den mest brännande värmen har nu blivit den mest isande kylan)
För att du har tagit bort ljuset

Min historia är sammanvävd med ditt öde. (Men min historia är slut)
Jag är fast i din självständiga situation

Men jag har en historia, en historia jag måste berätta, en historia jag måste berätta för dig. (För att du ska förstå)
För att du är meningen med allt

Du började som en tjuv, som stal mitt hjärta och min frihet, du blev den högsta lagen när du satte mig i bojor. (Bojor fastkedjade till dig)
För du släpade mig i skiten, jag stod bakom dig som din eviga skugga, en grå bild av den jag en gång varit


Du utnyttjade mig.


Du utnyttjade min rädsla, min osäkerhet och du använde mig som den trygghet du saknar. Men jag fick bara din smärta att bära (Du gav mig ingenting)
För du tog mitt allt, och nu har jag ingenting kvar att ge

Jag ville att du skulle hata mig, att du skulle vända dig bort och aldrig komma tillbaka.
(Du vände dig bort men du släppte mig aldrig)
För jag kunde inte släppa taget, kunde inte hata dig. Men jag lärde mig att hata mig själv, såsom du gjorde

Jag vet att du inte ens ser mig längre. (Men jag kräver att du öppnar dina ögon)
För du kan se mina misstag, men du är blind för dina egna


Jag öppnar mina ögon, det lyser någonstans i rummet. Väckarklockan stod på 03.00, jag har några timmar kvar att sova innan jag är tvungen att gå till jobbet. Jag famlade i mitt halvsovande tillstånd, runt, tills jag upptäckte att det var datorskärmen som spred sitt diffusa ljus över det stökiga golvet. Jag stängde väll ändå av datorn?


Du måste förstå att det var min hand, men det var du som styrde den. (Du styrde mig)
För du hade huvudrollen i alla våra draman

Mitt liv är slut nu, ingen mer orsak och verkan. (Du var orsaken till allt)
För mitt lidande var konsekvensen av ditt handlande, du var orsaken till avslutandet av mitt meningslösa liv


Du tog död på mig.


Du tog död på mitt själförtroende, min självkänsla och mitt liv. (Du var mitt liv)
För jag slutade aldrig känna för dig, jag slutade aldrig älska dig


Jag letar efter avstängningsknappen i halvljuset, men det är något som fångar min uppmärksamhet. Ett Word dokument är öppnat, är använt. Titeln ger mig rysningar, det är någon annan i rummet. Det är som att känna hennes andetag i nacken, hon ville mig något. Jag blir genast klarvaken och sätter mig ner för att läsa.


Men nu kan jag äntligen gå vidare. (Att gå vidare utan dig)
För att jag skriver det här för att du ska inse vem du är, ändras, och gå vidare utan mig

Jag måste tänka på mig själv. (Du gjorde aldrig det)
För du tänkte aldrig på någon annan än dig, du älskade aldrig någon annan än dig och du lät aldrig mig älska någon annan, än dig

Men du kommer kanske att sakna mig nu, din trygghet. (Du kan inte sakna oss, det fanns inget oss)
För det fanns ett dig, och jag fanns för dig, men nu finns jag inte alls


För det här är mitt farväl.


Och jag känner genast att hon är borta, av någon underlig andledning har jag inte saknat henne förrän nu. Hon kanske hade följt mig hela vägen, men nu är vägen slut. Vägen för henne är slut, och det var mitt fel. Det som var vackert och tryggt är slut, det som var vårt kan nu aldrig bli igen. Eller, inte det som var vårt, det som jag tagit av henne och vägrade dela. Det som jag hade hela tiden men som hon aldrig fick känna på.

Vad har jag gjort?!
Det var mer det jag inte gjorde, det jag aldrig gjorde för henne, det hon alltid gjorde för mig. För jag älskade henne aldrig, hon älskade mig. Jag lyssnade aldrig, hon lyssnade på mig. Men nu har jag tvingats att lyssna, och nu har jag förstått.

Allt är mitt fel.

Allt är slut.