Just cant get enough

Assåå jag kan bara inte släppa skiten! HAHA

Mys

Jag har blivit besvärande medveten om att mina blogg-uppdateringar har varit lite frånvarande.

Då tänkte jag, för att förbättra situationen en aning, blogga på en söndag.

För er som läser min blogg regelbundet vet ni att jag brukligen bara bloggar på veckodagar, but not today (som man säger i utlandet).

Vad ska jag blogga om?

hm.....

Vi kan dra en snabbbis om helgen, en liten trailer som dem man brukar se inför en film (kanske inte lika actionfylld och dramatisk, eller speciellt filmliknande alls):

Fredag:

Reptajm. Vi tooodelidooade lite på diverse instrument och diverse icke-fungerande mickar. Det var lagom underhållande, och jag måste säga att det går ganska bra och framåt. Sedan bar det av till ett kalas i täbykyrkby (mina tankegångar går alltid lite undrande till namnet, när vi befinner oss runt dessa krokar). Låt mig räkna upp höjdpunkterna från kvällen:

• Sexualkunskap med tant Dilan. Mycket informativt måste jag säga. (min pojkvän har sex med sina döda lärare, ska jag räkna det som otrohet?)


• Slowmotion-dans med Skoog och Malcolm (<---födelsedagsbarnet) i vardagsrummet. Klippa häcken, starta gräsklipparen och stampa foten, är exempel på de fantastiska dancemoves som användes.


• Mysstund på altanen med Sandra OHman. Där det var kallare än kylskåpet, som jag och Ringo fastslog

Lördag:

Chilldag med Fillään och Idaho. Inkluderade massage, vitlöksmat och Monsters Inc-tittande. På kvällen var det ännu mer chill i mitt uterum där vi hade russinkrig, gitarrylande och drop in. Bamsebra.

Söndag:

Vaknade, städade och lagade mat. Cirkus det jag har hunnit med. Men jag ska sjunga i kyrkan idag, sedan blir det knytis middag. Lär bli kul.

Ps. Det ultimata bandnamnet för oss: Hans Hågrenz. Ds.

Katten är stoooolen

Katten hade blivit stulen!!!
Katten Ragnar hade blivit stulen. Han ägdes av miljonären Pascal Rimpsson och var enligt tidningarna hans ”dyraste ägodel”.
Ragnar blev stulen i Pascals lyxsvit och det fanns inga som helst spår efter någon tjuv.
Då kopplades Polis Kommissarie Gerárd Simpsson in på fallet.
Han var ny på sin avdelning och detta var hans första fall. Han kom till brottsplatsen klockan 15.33 precis en timme efter att brottet rapporterats.
Pascal satt i soffan och tittade på TV när Gerárd kom in.
Han tittade på Pascal och hälsade.
- Hej.
Pascal hoppade till och det visade sig att han legat och sovit.
- Öh, Hallå!
- Jag tänkte fråga dig ett par frågor.
- Okey fråga på du bara.
- När märkte du att katten var borta?
- Klockan 14.00.
- Och hur märkte du att den var borta?
- Den har alltid bott inomhus och aldrig satt sin fot utanför sviten förut och nu när jag kom hem så var han inte hemma.
- Så den kan inte bara ha gått ut?
- Nopp. Tyvärr.
- Har du något bevis för det?
- Nej.
- Och det var ingenting annat som saknades?
- Nej…
- Hur såg katten ut?
- Den var helsvart utom en liten fläck på magen som var vit. Den hade också på sig ett diamant halsband!
- Tack så mycket.
- Tack själv!

Gerárd ringde sin avdelning och bad dem hålla ögonen öppna efter katten!
Fem minuter senare när Gerárd var på väg hem så ringde det på hans mobiltelefon.
- Gerárd här!
- Sergeant Kosmos här. Vi har hittat katten i en kontainer utanför Pascals hus.
Vi tror ivarjefall att det är den katten, den har inget halsband.
- Då har vi löst fallet.
- Okey. Bra.
- Fixa ett tillstånd att kolla igenom Pascals svit.
- Det ger jag dig imorgon!
- Tack hej!
- Hejdå.

Nästa dag så kom Gerárd med fem poliser hem till Pascals hus och efter bara två minuter så hittade man halsbandet.
- Du dödade din egen katt för att få ut försäkrings pengar men var för snål för att förlora diamant halsbandet!

Då erkände Pascal och blev åtalad för försäkringsbedrägeri och Kattamord!

Slut!

Skriven av: Robin!

Jag fick den i födelsedagspresent någon gång för längesen av min käre bror.

"Stalinistmoderaterna"

Jag går upp en morgon för att äta frukost.

På kylskåpsdörren ser man något litet ord, ett väldigt litet ord. Jag lutar mig framåt, närmare den vitblänkande kylskåpsdörren. Vad står det? undrar jag i mitt stilla sinne.

Ett ord:

"Stalinistmoderaterna"

..... Va?

Kanske ni då, ovetande, undrar. Det gjorde jag med, innan jag upplystes av denna simpla sanning. Det råkar vara så, att Danderyd - moderaterna kallar Täby - moderaterna för Stalinistmoderater. Haha. Vilka kända moderater kommer ifrån Täbykommun? Jo:

- Fredrik och Filippa Reinfeldt.

Underbart.

Akt 3, "Ett nyanserat avslut"

Ett brev

Hej. (Jag har inget namn)
För dig är jag en känsla av självuppfyllande

Jag har något att berätta. (Fast inget att säga)
För att du har tagit meningen med orden

Jag känner din närhet hela tiden. (Din närhet som förut var den mest brännande värmen har nu blivit den mest isande kylan)
För att du har tagit bort ljuset

Min historia är sammanvävd med ditt öde. (Men min historia är slut)
Jag är fast i din självständiga situation

Men jag har en historia, en historia jag måste berätta, en historia jag måste berätta för dig. (För att du ska förstå)
För att du är meningen med allt

Du började som en tjuv, som stal mitt hjärta och min frihet, du blev den högsta lagen när du satte mig i bojor. (Bojor fastkedjade till dig)
För du släpade mig i skiten, jag stod bakom dig som din eviga skugga, en grå bild av den jag en gång varit


Du utnyttjade mig.


Du utnyttjade min rädsla, min osäkerhet och du använde mig som den trygghet du saknar. Men jag fick bara din smärta att bära (Du gav mig ingenting)
För du tog mitt allt, och nu har jag ingenting kvar att ge

Jag ville att du skulle hata mig, att du skulle vända dig bort och aldrig komma tillbaka.
(Du vände dig bort men du släppte mig aldrig)
För jag kunde inte släppa taget, kunde inte hata dig. Men jag lärde mig att hata mig själv, såsom du gjorde

Jag vet att du inte ens ser mig längre. (Men jag kräver att du öppnar dina ögon)
För du kan se mina misstag, men du är blind för dina egna


Jag öppnar mina ögon, det lyser någonstans i rummet. Väckarklockan stod på 03.00, jag har några timmar kvar att sova innan jag är tvungen att gå till jobbet. Jag famlade i mitt halvsovande tillstånd, runt, tills jag upptäckte att det var datorskärmen som spred sitt diffusa ljus över det stökiga golvet. Jag stängde väll ändå av datorn?


Du måste förstå att det var min hand, men det var du som styrde den. (Du styrde mig)
För du hade huvudrollen i alla våra draman

Mitt liv är slut nu, ingen mer orsak och verkan. (Du var orsaken till allt)
För mitt lidande var konsekvensen av ditt handlande, du var orsaken till avslutandet av mitt meningslösa liv


Du tog död på mig.


Du tog död på mitt själförtroende, min självkänsla och mitt liv. (Du var mitt liv)
För jag slutade aldrig känna för dig, jag slutade aldrig älska dig


Jag letar efter avstängningsknappen i halvljuset, men det är något som fångar min uppmärksamhet. Ett Word dokument är öppnat, är använt. Titeln ger mig rysningar, det är någon annan i rummet. Det är som att känna hennes andetag i nacken, hon ville mig något. Jag blir genast klarvaken och sätter mig ner för att läsa.


Men nu kan jag äntligen gå vidare. (Att gå vidare utan dig)
För att jag skriver det här för att du ska inse vem du är, ändras, och gå vidare utan mig

Jag måste tänka på mig själv. (Du gjorde aldrig det)
För du tänkte aldrig på någon annan än dig, du älskade aldrig någon annan än dig och du lät aldrig mig älska någon annan, än dig

Men du kommer kanske att sakna mig nu, din trygghet. (Du kan inte sakna oss, det fanns inget oss)
För det fanns ett dig, och jag fanns för dig, men nu finns jag inte alls


För det här är mitt farväl.


Och jag känner genast att hon är borta, av någon underlig andledning har jag inte saknat henne förrän nu. Hon kanske hade följt mig hela vägen, men nu är vägen slut. Vägen för henne är slut, och det var mitt fel. Det som var vackert och tryggt är slut, det som var vårt kan nu aldrig bli igen. Eller, inte det som var vårt, det som jag tagit av henne och vägrade dela. Det som jag hade hela tiden men som hon aldrig fick känna på.

Vad har jag gjort?!
Det var mer det jag inte gjorde, det jag aldrig gjorde för henne, det hon alltid gjorde för mig. För jag älskade henne aldrig, hon älskade mig. Jag lyssnade aldrig, hon lyssnade på mig. Men nu har jag tvingats att lyssna, och nu har jag förstått.

Allt är mitt fel.

Allt är slut.

Kaosmorgon med stort K

Piiiiiiip.....

I mörkret ringer en ensam väckarklocka. Den ringer lyckligt, ovetande att detta är den absolut sista gången den får sjunga ut sina klara, skärande toner.

Ett monster rör sig sakta över golvet. Ger ifrån sig ett högst oklart läte, som kommer djupt nerifrån och osar illvilja.

Den ensamma väckarklockan drar ett sista andetag och slocknar med ett brutalt ryck.


Två timmar senare står det en orolig mor över en sovande dotter.
- Sandra? (monstret har nu blivit en mindre söt försovare med ett mänskligt utseende, i alla fall nästan)
- öhmf (svar som är en synonym för: JAG SOVER)
- Klockan är 10 över 7, ska inte du upp nu? säger den arma modern, med det beundransvärda tålamodet i försvar.

5 minuter går....

Halvmänniskovarelsen tar sig upp. Nämner något (som i stunden verkar logiskt, men senare visar sig vara riktigt halvhjärnat) om att den/det inte kommer att hinna duscha, och kan därför somna om.

En Sandra vaknar upp, cirkus en timme efter att missödet med sina egna tankegångar om att somna om, hade hänt. PANIK.

StålmunnenSandra slänger sig i duschen för att bli the freshness of the frääächest. Därefter haffar hon det första hon får tag i, i klädesväg, och slänger sig med dyngblött hår ut ur dörren.

Fuck.

Det är svinkallt. Minuterna till bussens avgång är nere på generösa 3 minuter.

StålmunnenSandra springer som den lilla bäver hon må vara. Tankarna virvlar i det iskalla huvudet medans håret (aka istappar vid det här laget) studsar på axlarna. Ungefär som baywatch, utan stranden (tänk dig en bitter vinter), kroppen (utan gym i 5 månader försmäktar vi på denna ö), nakenheten (tänk dig 1 ton kläder på en och samma minisandra) och utan snyggheten (för att den fortfarande låg hemma och sov).

Busshållplatsen.

Den sken upp som ett helgon i vinternatten, som en bärare av min frälsning.


15 minuter senare förstår intet ont anande Sandra att hon missat bussen. Äsch, tänker hon (tålamodet självft, vid det här laget) det ska komma en buss om 5 minuter......

15 minuter senare förstår Sandra att denna buss inte kommer att anlända. Kanske försovde sig busschaffören, kanske blev den uppäten av en fiskmås. Hur som helst började kylan äta upp henne inifrån. Rumpan var nära att gå av och falla ner på gatan med ett högt *klonk*, som kanske skulle besvära det gamla paret, 5 meter därifrån. Sandra visste att det skulle besvära henne själv, att inte ha en rumpa (no jeans would fit).

helvetenskap.

Hon ville inte svära i bloggen, men detta vore det mest förtvivlande förtvinande hon skola vara med om, ty i sådana stunder som denna, förmodas ett kraftuttryck äga rum.



Sen kom bussen.