Kaosmorgon med stort K

Piiiiiiip.....

I mörkret ringer en ensam väckarklocka. Den ringer lyckligt, ovetande att detta är den absolut sista gången den får sjunga ut sina klara, skärande toner.

Ett monster rör sig sakta över golvet. Ger ifrån sig ett högst oklart läte, som kommer djupt nerifrån och osar illvilja.

Den ensamma väckarklockan drar ett sista andetag och slocknar med ett brutalt ryck.


Två timmar senare står det en orolig mor över en sovande dotter.
- Sandra? (monstret har nu blivit en mindre söt försovare med ett mänskligt utseende, i alla fall nästan)
- öhmf (svar som är en synonym för: JAG SOVER)
- Klockan är 10 över 7, ska inte du upp nu? säger den arma modern, med det beundransvärda tålamodet i försvar.

5 minuter går....

Halvmänniskovarelsen tar sig upp. Nämner något (som i stunden verkar logiskt, men senare visar sig vara riktigt halvhjärnat) om att den/det inte kommer att hinna duscha, och kan därför somna om.

En Sandra vaknar upp, cirkus en timme efter att missödet med sina egna tankegångar om att somna om, hade hänt. PANIK.

StålmunnenSandra slänger sig i duschen för att bli the freshness of the frääächest. Därefter haffar hon det första hon får tag i, i klädesväg, och slänger sig med dyngblött hår ut ur dörren.

Fuck.

Det är svinkallt. Minuterna till bussens avgång är nere på generösa 3 minuter.

StålmunnenSandra springer som den lilla bäver hon må vara. Tankarna virvlar i det iskalla huvudet medans håret (aka istappar vid det här laget) studsar på axlarna. Ungefär som baywatch, utan stranden (tänk dig en bitter vinter), kroppen (utan gym i 5 månader försmäktar vi på denna ö), nakenheten (tänk dig 1 ton kläder på en och samma minisandra) och utan snyggheten (för att den fortfarande låg hemma och sov).

Busshållplatsen.

Den sken upp som ett helgon i vinternatten, som en bärare av min frälsning.


15 minuter senare förstår intet ont anande Sandra att hon missat bussen. Äsch, tänker hon (tålamodet självft, vid det här laget) det ska komma en buss om 5 minuter......

15 minuter senare förstår Sandra att denna buss inte kommer att anlända. Kanske försovde sig busschaffören, kanske blev den uppäten av en fiskmås. Hur som helst började kylan äta upp henne inifrån. Rumpan var nära att gå av och falla ner på gatan med ett högt *klonk*, som kanske skulle besvära det gamla paret, 5 meter därifrån. Sandra visste att det skulle besvära henne själv, att inte ha en rumpa (no jeans would fit).

helvetenskap.

Hon ville inte svära i bloggen, men detta vore det mest förtvivlande förtvinande hon skola vara med om, ty i sådana stunder som denna, förmodas ett kraftuttryck äga rum.



Sen kom bussen.